För dem som försöker bli gravid, är gravid eller har barn >> Bebis

Johanna har hip joint dysplasi

- Här är något. Vi måste ta röntgen i höfterna, säger läkaren på vårdcentralen. Min dotter Johanna var sex månader, och ingen hade nämnt höftproblem på någon av de tidigare kontrollerna. Det kan då vara omöjligt att dyka upp plötsligt? Var inte hip dysplasi medfödd?

Johanna är en vacker tjej. tt livligt barn. Hon älskar att ligga med fötterna i vädret, bita i tårna och le högt. Hon är frisk och stark. Även med ett tvåårigt barnbarn i dagis har hon aldrig varit sjuk. Tanken att något var fel med henne var helt konstigt för mig som en mamma.

Det var ytterligare två veckor innan vi hänvisade till timmen till röntgen. Två långa veckor. Men det är klart att posten kommer att vara framåt och väntelistor är så länge som kända. tt man skulle prioritera ett litet barn med en snabb telefon och en välvillig röntgen skulle givetvis vara önskvärt, men självklart en drömmarsituation.

 Som journalist är jag utbildad för att söka information, och jag har fått mycket kunskap om nyligen upptäckt höftledsdysplasi under denna tid. Jag visste mycket bra vad diagnosen innebar. etydelsen av att komma snabbt under behandlingen. Och sedan veckor i stretch och månader i gips. n vardag som plötsligt snöar upp för hela familjen.

Jag visste att ju äldre barnet är när det upptäcker höftleddsdysplasi, desto längre och svårare är behandlingen. Hade det upptäckts strax efter födseln, hade hon förmodligen kommit undan med tre månaders botemedelsbehandling och varit väl nu.

Sedan dagar och veckor gick utan att höra någonting från sjukhuset började jag tro att det inte var så illa. Om det verkligen var hip joint dysplasi, bör din behandling helst ha börjat igår! Men det var innan jag helt förstod motviljan i hälsovårdsbyråkratin.

- Tyvärr jobbar det. Det är ett värdefullt system som är både tungt och gammaldags. Hälso- och sjukvården tänker bara ekonomi, inte nödvändigtvis patientens bästa. Och då tar det för ofta en oproportionerligt lång tid innan behandling, sa min goda flickvän som läkare. Hon uppgavs för min räkning, men inte förvånad över sin yrkesgrupp.

Vänner och familj försökte sakta ner misstanken. - Det är verkligen inget. Många har blivit uppmanade till ytterligare utredningar för säkerhet, utan något fel. Det är okej, sa de. Men något var fel.

Även om det tog två veckor från röntgenstrålarna togs tills vi tillkallades till sjukhuset för utredning. Det tog fyra långa veckor från misstanken väcktes tills åtgärder gjordes.Från och med då händer saker med ljusets hastighet.

 - Varför har inte detta hittats tidigare? Har det inte misstänkts alls? Har du höftproblem i familjen? Framsteg graviditet och födelse normalt? Överlägsen tyst många frågor. Jag hängde upp det mesta av det första.

Varför har inte detta hittats tidigare? Johanna höfter borde ha blivit grundligt kontrollerade strax efter födseln när hon var sex veckor gammal och när hon var tre månader gammal vid rutinkontroll vid hälsocentret. Vid tvivel är det möjligt att använda ultraljud. Men ingen hade varit i tvivel. Innan nu.

Det blev inte upptäckt att hon hade höftleddsdysplasi i vänster höft innan hon var halvt år gammal. Trots allt hade vårdcentralen fått en ny läkare. "Sannerligen en noggrannare, tänkte jag och förbannade tyst den första.

Två timmar efter att vi anlände till sjukhuset för vad vi trodde och hoppades var ett rent samrådssession, låg Johanna på ryggen med benen trasiga. Överlägsen som tittade på henne var en handlingskvinna som inte slösade bort dyrbara minuter. Det var inte så mycket pappers byråkrati att se. n snabb telefon och vi installerades i rum 5012.

Det var en smärta att se den lilla kroppen bokstavligen kopplad till sjukhusbädden. "Det är de värsta föräldrarna, barnen lyckas ta det bra," sa doktorn. Och jag trodde henne. Johanna log briljant med sina två tänder och tycktes vara bra.

- Tre veckor. Det tar ungefär tre veckor att sträcka benet till rätt läge innan vi kan plåster. Hur länge hon måste lägga i ett gips, jag vet ingenting om nu. etonade att den totala behandlingstiden skulle vara ett halvt år, men tillade att hon är en pessimist i naturen och inte tar något för givet.

 Jag var tvungen att le. Det var bra att ha en läkare som säger saker rätt ut. Det är mycket lättare att relatera till verkligheten när du vet exakt vad du måste hantera. Tre veckor på sjukhus, många veckor i gips och sedan flera månader i en form av glans. Fair enough.

Dessutom behöver vi planera en vardag som är mer komplicerad än tidigare. Speciell bil och bilstol anpassad för barn i gips. Hur får man byxor? Kan hon klara sig? Är det möjligt att byta blöjor? Det finns många praktiska problem, eller utmaningar - samt att du behöver svar.

Dagarna på sjukhuset var långa. Jag och min man delade uppdragen. n var på sjukhuset med Johanna, medan den andra tog hand om den tvåårige hemma. Ibland träffade vi alla fyra i rum 5012 för pizza och lek. Det gick på ett sätt.

Sjukhuspersonalen var fantastisk. ftersom vi var på ortopediska avdelningen med mestadels bara äldre patienter, lämnade Johanna åldersgruppen betydligt. Och sjuksköterskorna verkade trivas med sin unga patient, som charmade alla med sitt grumpiga leende.

Våra föräldrar ses som en resurs och fick stor hjälp och hjälp. Läkare, sjukgymnaster och andra vårdpersonal gjorde allt de kunde för att hjälpa oss att göra situationen.

fter många långa dagar och nätter på sjukhus kom Johanna äntligen in i gips. Det var fantastiskt att kunna lyfta upp henne och pressa den lilla kroppen upp till honom. Och det var obeskrivligt bra att få henne ut ur sjukhuset och hemma till sin egen säng.

Fortfarande kvarstår det många månader innan hon är ganska snäll. Men det går bra och trots allt är vi tacksamma för att sjukdomen upptäcktes innan hon började gå. För om en annan läkare hade förbisett misstaget hade konsekvenserna blivit mycket allvarligare.

ADVERT

Mest populära