För dem som försöker bli gravid, är gravid eller har barn >> Artiklar

Min förluster och nedgångar 2014

Marte slår ett slag för att vi vågar dela våra mindre perfekta sidor.

Hon skriver bland annat att det är viktigt att ta ägande av nederlag och misslyckande som en naturlig del av livet. Och sedan citerar hon skådespelaren Mae West som säger: "Jag har klättrat på stegens framgång, misstaget av misstaget."

Och jag håller med. Särskilt i dessa dagar när allt kommer att bli så perfekt tror jag att vi vinner mycket för att våga se och dela med oss ​​av våra mindre perfekta sidor.

Här är mina tio största förluster, misstag och nackdelar 2014:



Det började redan den 4 januari. Därefter trycktes rapporten på oss i Dagbladet Magazine.

Glädjen var stor när journalisten ringde före jul, undrade om de kunde komma hem för oss en resa för att göra en reportage. Oss! Vi i tidningen! Wow, så coolt. Det är den ultimata bekräftelsen att något har gjorts korrekt. Jag kände mig vild och så stolt, så stolt.

esvikelsen var därför stor när rapporten var full av misstag och med en vinkel och bildanvändning som satte min familj, och särskilt min då fyraåriga son, i ett mycket olyckligt ljus.

Lyckligtvis vann jag PFU (Pressmeddelanden. n klagomedel där man kan vädja till pressen om de tycker att de har handlat kritiskt) och tidningen fick klaga på en hel sida.

Detta var dock en dålig upplevelse som gav mig många markiser och mycket mage.

v detta lärde jag mig att jag inte behöver ringa upp varje gång en journalist ringer. ftersom det är okej att säga nej ibland också. Jag förlorar inte läsare även om jag möter några debatter och några omgångar mediedekning.



Jag sökte jobbet som Social Media Days Project Manager 2015. Jag kom till andra omgången, men det var också ett stopp. Jag var ganska besviken och lite surt. Lyckligtvis gick lyckligtvis.



Vardagens nerver

lltid något att oroa sig för



2014 har varit ett avbrott år ekonomiskt. Vi valde att stanna två år i Spanien när barnen var unga så att vi kunde arbeta mindre och få mer tid tillsammans. Vi valde att fortsätta den tysta takten när vi flyttade hem hösten 2013, vilket ledde till behovet av ekonomin.

Vi har bott på en budget och mer eller mindre frivilligt valt semesterresor, dyra kläder, kaféturer och coolt inredning.

Det har varit lite tröttsamt. Och det ger lite huvudvärk när bilen plötsligt ryktas och vi har inte råd att köpa nya.

Men allt gick allt bra. Vi har köpt begagnade, haft fina hemlov, saumfart matbutiker erbjuder kataloger och bakat brödet själva.



Upp och ner och upp och ner. Och år 2014 var det sju kilo upp.



lephant i glasbutik

Yummy mummys och våra andra små farmodrar



Jag har varit lite mycket i 2014. Jag känner mig åtminstone åtminstone.

Jag har lurat på och diskuterat mot vänsterpolitiker bid aja för att han tror att barn inte bör prata om sina sommarlov i plenum i skolan. Jag har sagt att det är okej att födas till jul, och jag har försvarat vinglaset till julafton även om barnen är närvarande.

Ibland får jag lite ångest och tänker på att jag är lite mycket. Vad tycker folk verkligen om mig? tt jag är en krigare av krigsföring? I? Vilket är verkligen så motstridigt.

Sedan låser jag in i sovrummet, drar min duvet över huvudet och hoppas att folk glömmer att jag alls är.

Men då dyker något upp, engagerar mig och sedan igen. Innan jag lämnade slog jag huvudet över huvudet.

n evig runda dans.



Jag hatar att jag hatar att prata i församlingar. Jag önskar att jag var så tuff cool dam som tar golvet i möten och håller föreläsningar. Såsom Kathrine spaas, strid Valen-Utvik och nita Krohn Traaseth. Tuffa, självsäkra damer som är självförtroende.

Istället får jag hjärtat, rodnad, sveda och svettningar när jag måste säga något framför många människor.

Jag önskar att jag inte var så. För erbjudanden finns det. Och det är inte något jag hellre än vill säga ja. Men i 2014 tror jag inte det.

Jag hoppas att jag dör i 2015.



2014 var året jag upptäckte att jag hade en hjärntumör. Inte stor, rätt nog. ara 1, 5 cm. i diameter. Men lika mycket en tumör. Det är ett blodkärl som har knutit på det och bildat en liten kapsel.

Under 2014 har jag varit fram och tillbaka mellan GP, ​​neurolog, M och ikshospitalet.

Slutsatsen är att den inte ska drivas. Åtminstone inte för nu. Så länge den beter sig bra, får den få vara i fred. Men om det börjar blöda, måste det vara ute.

Lite för mycket spänning för min smak. Men jag är glad att jag lämnade operationen.



Under våren och sommaren 2014 var jag delvis sjukt rapporterad.

Jag fick en mycket svår depression när jag fick Lillemann under 2009. Och medan jag är frisk är jag helt motvillig att inte bränna mig ut. Det tar inte så mycket förrän jag börjar stressa och så småningom hamnar i sängen.

Jag kan spendera cirka 80 procent av min energi.Jag använder mer, under lång tid går jag till marken. Och det var just det som hände den här gången.

Lyckligtvis har jag laddat ner mig nu. Och förhoppningsvis lärde mig hur mycket 80 procent är!



Inte heller 2014. arnens rum har fortfarande bröstkorg i mörkt trä, mörkgröna väggar och mörk panel i taket. Tiden är fortfarande i den mörka, obehandlade panelen. Vardagsrummet är fortfarande vitt och matt dekorerat (vit minimalism är inte min stil) och köket ligger fortfarande i 90-talets tall.



Jag blev ombedd om mitt nyårs förslag i ett kuvert i den lokala tidningen Oppland rbeiderblad i början av 2014. Jag svarade bland annat att jag skulle bli bättre med min man.

Tyvärr måste jag inse att jag inte lyckades. Vi har haft våra vanliga doser mobbning, parning, domningar, korta passar och irritation.

Men det är bara det sätt att vara barnbarnen. Vi tar hand om kärlek lite mer när barnen blir större.





Följ Martes blogg Casakaos. com

ADVERT

Mest populära